Fört vill jag bara tala om att när jag bestämde mig för att göra en förändring i Maj 2013, var min yngsta dotter 9månader. Min sista förlossning var bedrövlig, jag gick sönder nåt kopiöst och fick opereras i ett par timmar. Tiden efteråt gick knappt att ta sig igenom,  hade så ont så ont.. var rädd för att lämna hemmet ifall jag inte hade någon toalett i närheten, gick på ständiga besök hos uroterapeuten på sjukhuset. Du måste lära dig knipa Linda, och jag knep och knep och knep. Jag fick ligga och amma för jag kunde inte varken sitta eller gå länge sträckor på ca 6månader. Mitt liv som andrabarnsmamma var inte som jag tänkt mig, mina tankar om att jag aldrig skulle bli återställd igen tog över mig både fysiskt och psykiskt. Jag började må riktigt dåligt.. Orkar inte gå in på nån längre version men vill bara säga att efter regn kommer solsken :)

I april 2013 vände det och jag kände att orken kom tillbaka och smärtan började sakta sakta avta. Jag började gå längre promenader, ett tempo som ökades succesivt. Tillslut kände jag att jag var såpass stark att jag kunde ta mina första löpsteg, gick långsamt i början väldigt långsamt. Vill tillägga att vi denna tidpunkt vägde jag ca 110kg och är 177cm lång så jag hade inte direkt nån "löparkropp" och ska jag vara helt ärlig tyckte jag löpning aldrig har varit något för mig. Men jag gav mig inte.. jag vill ha en förändring i mitt liv och tar jag inte chansen nu så kommer jag alrig göra det.

Så jag tragglade på, ett löppass i veckan blev till 3-4. Började utmana mig själv i takt med att jag blev starkare, jag sprang och sprang i värme, i kyla, i regn, i snö, jag ville framåt helt enkelt. Tillsut var ju detta riktigt roligt och mina löppass blev en del av vardagen. Livet kom tillbaka, jag kände mig stark, pigg och glad och dessutom gick jag ner 15kilo. Vilken motivaton jag hade, det här måste jag förvalta men hur? Planen att börja sätta upp ett mål började snurra i mitt huvudet. Vad ville jag? Hur kan jag komma dit? Vad har jag för plan? Ja, golfproffs var försent att bli likaså elitidrottare så nu hade jag chansen att påverka mitt eget val, inte för nån annan, bara för mig. Så triathlon fick det bli, jag gillar att springa jag gillar att cykla och jag gillar sådär att simma, allt i ett paket. Många gånger som det snurrat i mitt huvud  vad jag gett mig in på men sen påminner jag mig själv: det är ingen tävling mot någon annan än dig själv, jag har själv valt att genomföra detta, ingen annan har beslutat det åt mig. Jag gjorde ett val, och jag vågar!

Japp då var man igång med bloggandet, får se hur detta kommer gå.

jag tänkte iaf berätta lite om hur viljan och motivationen kom till att jag ville göra vissa förändringar i mitt liv.

Jag har alltid hållt på med olika sporter, så länge jag kan minnas. Jag var väldigt nyfiken när jag var yngre och ville testa det mesta som innefattade nån form av fysisk aktivitet, fotboll, handboll, kampsport, dans, u name it! Är det inte lite så när man är yngre? Att vi gärna testar oss fram, känslan att prova nåt nytt spännande. Spännande för stunden iallafall för jag tröttnade ganska fort och ville vidare. Men något som drog mig i backen och fick mig att stanna kvar.. länge och troget var hästsporten. Ni vet lite tjejigt, få ha på sig fina långa stövlar, sitta på dessa vackar djur och känna att man har kontroll över hela världen, inget kunde stoppa oss nu, mig och faxe. Vi var ett! Den känslan var oslagbar... vad min kära mamma tyckte är en helt annan historia :) Som hon flängde och körde runt mig överallt, och pengar, ja det ska vi inte tala om. Ingen billig sport vill jag påstå.

Sen har livet rullat på med skola, olika arbeten, flytt hit och flytt dit, killar, ja allt som en tonårstjej bara ska ta sig igenom. Helt plötsligt har tiden gått med en väldans fart och vid 35 års ålder börja jag äntligen fatta vad livet handlar om. Det tog några år av rotlöshet, tragedier, sorg, saknad, glädje , skratt och tårar .. men jag är där jag vill vara.. nu och framåt.

Därför har jag bestämt mig nu eller aldrig.. livet går inte i repris och vi vet med all säkerhet att vi kommer att dö. Lev nu, vänta inte..